REFERENSER RIDRÄDSLA

 

Utdrag nedan från reportage från tidningen Hästfocus som kommer ut i december 2012:

 Therese Bengtsson är en av dem som sökt upp ryttarcoachen Charlotte Almö för att få hjälp att få ordning på sin kropp och få bukt med sin ridrädsla efter en ridolycka förra hösten.

 Hon brukade rida de värsta hästarna och klarade alltid ut det, men efter att ha skadat sig blev Therese Bengtsson rädd för att rida.Obalansen, smärtan och stelheten har hon nu fått hjälp med och sakta börjar glädjen till hästarna och ridningen att komma tillbaka.

 Jag hade sedan en tid slutat hos sjukgymnasten för det hjälpte inte. Jag har testat simning, som inte heller hjälpte och hade kommit till en punkt där jag kände att ”det var inte hållbart att äta smärtstillande som minttabletter”.

 Jag var väldigt sned och stel. Det var jätteskönt när Charlotte rätade upp mig. Jag insåg hur dålig kroppskontroll jag hade, jag tappade balansen ofta. Det var därför jag var rädd för att rida också. Efter att ha gått till läkare, sjukgymnast och naprapat utan att bli så mycket bättre, hittade hon Charlotte och Horses for Life när hon satt och googlade på ridrädsla”.

 Jag tyckte det var jobbigt. Jag visste inte riktigt vad jag hade för det är ju lite tabu i hästvärlden att säga att man blivit rädd för att rida. Det är ingenting man går och berättar precis, säger Therese när vi ses hemma hos Charotte Almö en dag i oktober. Under en månad kom Therese en gång i veckan, sen blev det varannan och nu är det var tredje vecka.

 - Jag märkte faktiskt skillnad. I början tänkte jag ”hur ska något som är så pass långsamt kunna hjälpa?” Mycket har hänt under de knappt fyra månader hon regelbundet träffat Charlotte och idag är Therese tillbaka på hästryggen med en ny känsla av balans och kontroll i kroppen och mentalt.





Ryttare med proffessionell verksamhet 

 

När jag kontaktade Charlotte första gången hade jag ganska nyligen startat en professionell verksamhet med utbildnings- och försäljningshästar som jag drev tillsammans med min partner. Verksamheten gick strålande och vi fick fler och fler kunder. Problemet var bara att jag utan att det egentligen hade hänt något särskilt bara blev räddare. Samtidigt som hästarna på ”ridlistan” ökade så minskade listan över vilka hästar jag kände mig trygg med att rida. Detta trots att jag klarade av att hantera hästarna och rida dem på ett bra sätt och att jag tidigare tävlat på hög nivå.

Tillslut mådde jag fysiskt dåligt varje morgon jag skulle åka till stallet och ibland även kvällen innan när jag tänkte på morgondagen och att jag återigen skulle behöva rida de hästar jag var rädd för. Jag upplevde att människor runt omkring mig hade svårt att förstå mig. Varför var jag så rädd, jag kunde ju rida? Och ja, jag hade nog svårt att förstå det själv också. Jag blev arg på mig själv och pushade och utmanade mig själv mer och mer vilket bara resulterade i större och större bakslag och ännu mer frustration, ilska och sorg. Ridningen var ju hela mitt liv och det jag alltid hade tyckt var det roligaste i världen och nu gjorde jag allt för att undvika den och funderade till och med på att sluta helt. Situationen hade blivit ohållbar när jag av en slump läste en artikel om Charlotte i Tidningen Ridsport och bestämde mig för att det var värt ett försök. Vad hade jag att förlora?

Både jag själv och andra i min omgivning var till en början ganska skeptiska – kunde detta verkligen fungera? Men det gjorde det! Sakta men säkert fick jag tillbaka kontrollen över min rädsla. Att träna pilates har hjälpt mig med ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll och genom att öka min smidighet och balans (jag trodde att jag hade bra balans innan jag började - det hade jag inte!) kände jag mig säkrare i sadeln igen. Men det som har hjälpt mig allra mest är den mentala träningen och andningsövningarna. Att få träffa någon som har upplevt samma sak och som förstår och inte förminskar eller förlöjligar rädslan utan istället kommer med massvis av bra redskap för att bemöta och kontrollera den.

Andningsövningarna och den ökade kroppsmedvetenheten är något som jag verkligen har tagit med mig och som har hjälpt mig i många andra situationer än bara i ridningen. Charlotte har med sin varma och kloka person hjälpt mig på många fler plan i livet än bara i ridningen. Jag rekommenderar alla att prova på det här, antingen för att övervinna din rädsla eller för att få hjälp att hantera andra tuffa situationer i livet och må bättre.

 


 


 

Hopprädd ryttare

När jag fyllde 30+10 fick jag en hel helg hos min coach mot ryttarrädsla Charlotte Almö Thoresell http://www.pilatesforlife.se/ . Det är i och med kontakten med henne jag börjat träna pilates 6 dagar i veckan, vilket nu gett fantastiska reslutat gällande min balans och sists. Hur som helst efter middag med familjen åkte jag iväg till Charlotte. Väl där satt vi hela kvällen i soffan o snacka, helmysigt. Programmet för helgen är pilatespass, gympapass, hoppning, healing och coaching.

Fick ställa klockan tidigt på lördag morgon, redan klockan 9 skulle vi vara nrer i Skivarp för pilates träning och därefter ett gympapass.

Charlotte förbereder, som tur var blev det inga bilder från passen men jag kan säga att jag var helt slut efter gympapasset. Lite mer träning skulle verkligen inte skada.

Begav oss sedan tillbaks hem till Charlotte efter ett stopp i matvaruaffären för att äta lunch och genomföra ett coachsamtal. Känns oerhört nyttigt och bra att få sätta ord på mina känslor kring min ridning generellt men framför allt min rädsla i hoppningen.

Första ridpasset fick jag rida Voltikki, ett 16-årigt superrutinerat sto som hoppar allt med en enorm glädje. Har hoppat henne två gånger tidigare när jag tränat för Charlotte.

Charlotte byggde en bana med fyra hinder som låg mellan 70-85 cm.

Mellan krysset och räcket med röd markbom är det 17 m, dvs 5 galoppsprång när anridning mot krysset sker i trav. Tyvärr blev det inga bilder från hoppningen vilket är lite synd, men men fokus är ju inte på fotografering utan ridning. Efter vårt tidigare coachsamtal hade Charlotte en bra bild av vad vi hade att jobba med. Var lite osäker inledningsvis, men när vi hoppat fram lite på krysset och jag sedan kommit på krysset följt av det upprättstående efter kändes det mycket bättre.

Känner verkligen vilken skillnad pilatesträningen gjort med min kropp. Jag känner mig mycket mera balanserad och framför allt att jag har kontroll. Även enligt Charlotte var skillnaden gigantisk från första gången hon såg mig rida i början av maj. Fick till ett par riktigt bra rundor, första hindret var det lilla krysset, hinder nr 2 var det efterföljande räcket med röd markbom sedan kom det vita och därefter det bruna snett igenom. Vet ärligt inte rikitigt hur jag ska beskriva min känlsa när vi var klara med dagens pass. Men minst alla synonymer förEuforisk :-)))))))))

Sedan bar det av hem mot Charlotte igen för att duscha och fixa middag, till den skulle vi konsumera lite vin var tanken. Ett smärre problem dök dock upp, Charlotte är nyinflyttade och hade inte skaffat någon vinöppnare. Problem är till för att lösas och så här löste vi det.

Javisst, ni ser rätt ;-) skruv och skruvmejsel. Hur bra som helst.

Efter middagen och en massa snack var det dags för healing, vilket jag verkligen kan rekomendera för den som inte prövat.  Satt och nattsudda tills ett på natten så lite trött var jag när klockan ringe vi halvåtta på söndag morgon. Efter en lång och gooood frukost begav vi oss till stallet.

Började med ett kort coachsamtal innan vi fixade iordning hästarna. Första passet red vi tillsammans. Denna gång red jag en nioårig valack e: QuitEasy u: Voltikki (stot som jag red under lördagens pass). Vi började med att skritta ut en liten sväng. Tog en bild med mobilen för att visa på den vackra vyn.

Det var lite läskigt till en början att hoppa en häst jag aldrig ridit förut. Kände mig trots allt stärkt efter lördagens pass och med vetskapen om att Charlotte aldrig skulle sätta upp mig på en häst jag inte skulle klara av. Hoppade samma bana som passet innan. Var lite för passiv och mest lik en passagerare i början och då gick det också därefter. Fick några sk***t språng men så fort jag tog kommandot och började rida gick det betydligt bättre. Känner mig stolt över mig själv, har nu hoppat små banor två dagar i rad på olika hästar utan att det blivit pannkaka. JAG KLARADE DET (med bravur sa Charlotte) blir så himla glad :-))))) Just nu känns mitt första mål inte helt omöjligt att uppnå, att jag ska tävla en 90-bana.

Efter lunch, paj avnjuten i sadelkammaren med kaffe och en chockladbit till efterrätt var det dags för nästa pass. En ny variant av bana fast med samma hinder som tidigare. Denna gång mer komplicerad och något högre, hindren låg på mellan 85-95 cm.

Lägger in bilden på hindrena igen för att lättare kunna förklara banan

Krysset var omgjort till ett räcke på 95 cm, avståndet mellan hindret med röd markbom och det omgjorda krysset var 17 m, dvs 4 galoppsprång. Denna bana som jag red idag hade det bruna hindret som nr 1, det vita som nr 2 och sedan det med röd markbom som nr 3 och därefter det omgjorda krysset. När Charlotte sa till mig under lördagens hoppträning att jag skulle räkna galoppsprången mellan hindren vid relaterat avstånd var jag kvick att svara att det var överkurs för mig just nu, ack vilken tabbe. Det var just vad jag behövde för att hålla nerverna i schack och inte trycka av hästen för tidigt. Det kändes inte fullt lika bra idag när jag red Voltikki som igår, dels var hon betydligt hetare och dels var banana svårare. Det tog ett tag innan jag "hamnade i min kropp" och tog kommandot och red, var nära att ge upp men tillslut fick jag till en kanonrunda och då gav vi oss.

På väg hem till Charlotte igen efter dagens två hoppträningar summerade vi upp mina tre hoppträningar, vad gick bra och vad gick mindre bra. Väl hemma hos Charlotte igen fick jag sätta mig ner och skriva ner bra, dåligt samt träna mer på. Dessutom skrev jag ner vilka verktyg som ska ingå i min verktygslåda när jag tränar. Avslutade helgen med lite mat och allmännt pratande om ditt och datt. STORT tack Charlotte för en super helg på alla sätt och vis.

Känner mig laddad och mer målinriktad än någonsin :-)

Väl hemma igen på söndag kväll tog jag in hästarna och sen var det mys i soffan tillsammans med Wille, katten Prinsen och en stor godisskål. MUMS