Text: Cajsa Ekström
Skadorna inom ridsporten är relativt få i relation till antalet utövare, men när en skada väl inträffar är den inte så sällan allvarlig. Enligt den forskning som finns är de ridrelaterade skadorna ofta resultat av trauman, till exempel fall eller sparkar.
Eftersom ridrelaterade skador ofta är allvarliga är också rehabiliteringstiden lång. För en ryttare som drabbas av en skada kan det innebära en rejäl frånvaro från ridningen, kanske även en lång period av smärta och i vissa fall av bestående men.
När traumat inträffar utgör det en krissituation och många psykologiska reaktioner kan följa efter att en ryttare har skadat sig allvarligt. I vissa fall kommer ryttaren aldrig tillbaka till den nivå som han eller hon befann sig på då olyckan inträffade - och ibland får ryttarens tävlingskarriär avbrytas.
Ridsporten är unik
Samspelet mellan häst och ryttare är komplext och de psykologiska reaktionerna efter en idrottsskada är vanligtvis starka. Hästen blir ju dessutom drabbad eftersom ryttaren måste hitta någon som kan hjälpa till med den under sin egen skadeperiod, vilket kan ta fokus från rehabiliteringsprocessen.
Just den aspekten är unik för ridsporten och hur detta påverkar ryttarens rehabilitering är ännu okänt. Mycket forskning har gjorts på psykologiska reaktioner efter en idrottsskada, men få eller inga forskare har tittat på just ridsport och ryttare. Den forskning som har bedrivits om ridsport och skador har i stor utsträckning fokuserat på förebyggande strategier, samt på vilka idrottsskador ryttare oftast drabbas av.
Flera olika faser
På vägen tillbaka till sporten efter en idrottsskada går idrottaren igenom olika psykologiska faser och reaktioner. I början av rehabiliteringen upplever ofta personen negativa emotioner och lågt självförtroende i förhållande till den fysiska kapaciteten och förmågan att ta sig tillbaka.
Andra psykologiska orosmoment, som kan påverka rehabiliteringsprocessens resultat, är idrottarens rädsla för att inte lyckas komma tillbaka på samma fysiska nivå som innan skadan. Samt att han eller hon tappar sin idrottsliga identitet, inte klarar av sin tränares och sina lagkamraters förväntningar, eller pressas till att ställa upp i tävlingar han eller hon egentligen inte är redo för.
En kombination av fysiska och psykiska problem kan försena och i vissa fall även förhindra återkomsten till tävlingsidrott. Beroende på vilken allvarlighetsgrad skadan har uppkommer olika nivåer av psykologiska reaktioner. Är skadan måttlig är den negativa reaktionen vanligtvis mycket mindre än om skadan är svår. Anledningen till detta är att nivån av smärta idrottaren upplever spelar stor roll för dennes psykologiska reaktioner. Är den upplevda smärtan hög är troligtvis rehabiliteringsperioden längre, vilket medför oro över att inte kunna ta sig tillbaka till sporten.
Rädsla för att drabbas igen
En annan psykologisk reaktion som kan påverka rehabiliteringsprocessen är rädslan för att drabbas av ytterligare en idrottsskada, eller förvärra den skada man redan har. En viktig del i rehabiliteringen är att komma över rädslan för just detta.
En anledning till att många idrottare känner rädsla för att drabbas av ytterligare en skada är för att de vill undvika bakslag under rehabiliteringsprocessen. Man vill inte känna att all tid man lägger ner under rehabiliteringen går till spillo. Den aspekten påverkar idrottaren på många sätt när det är dags att återgå och prestera i sporten igen. Idrottaren kan bli mer tveksam, inte ge 100 procent, vara extra försiktig när liknande situationer uppstår (som vid skadan), och kanske tejpa den tidigare skadade kroppsdelen trots att det inte behövs.
Så underlättas vägen tillbaka till ridsporten
För att göra vägen tillbaka till ridsporten enklare efter en allvarlig idrottsskada tog jag i min magisteruppsats fram nedanstående riktlinjer. Dem kan exempelvis ryttare, föreningar och klubbar arbeta efter.
• Skapa en stödgrupp där ryttare som har råkat ut för skador kan få hjälp av andra. Stödgruppen skulle kunna bestå av ryttare som har lyckas ta sig tillbaka till ridsporten, sjukgymnaster, kiropraktorer, idrottspsykologiska rådgivare eller andra professioner som kan tänkas hjälpa till i rehabiliteringsprocessen.
När en ryttare råkat ut för en allvarlig idrottsskada behöver han eller hon få bearbeta sin skadesituation genom att prata om den. Att då få diskutera med andra ryttare, som vet vad han eller hon går igenom, skulle främja rehabiliteringsprocessen och troligtvis minska den upplevda oron.
• Se till att ryttaren har ett bra socialt stöd i rehabiliteringsprocessen. Och att ryttaren och stödpersonerna, såsom familj och vänner, får information om vilka faser en skadad idrottare går igenom i sin rehabiliteringsprocess. Det kan hjälpa rehabiliteringen då personerna lättare kan stötta och hjälpa ryttaren igenom dessa stadier.
• Sätt upp delmål i rehabiliteringsprocessen och se varje litet steg som ett framsteg. Att arbeta med delmål är viktigt för att få ett bra rehabiliteringsresultat.
• Hitta hjälpmedel som underlättar rehabiliteringsprocessen - exempelvis andra stigbyglar, upp-/avstigningsramp, handtag på tygeln och så vidare. Här skulle stödgruppen kunna fungera som en hjälp för de skadade ryttarna, som kan dela med sig av erfarenheter.
• Ridklubbar bör arbeta fram en rutin för hur de ska agera då en ryttare skadar sig allvarligt. Genom att man jobbar med uppföljning av skadade ryttare i ryttarföreningar kan troligtvis fler ta sig tillbaka till ridsporten, då de sociala faktorerna har visat sig ha stor påverkan på rehabiliteringsresultatet.
• Ryttaren bör ta sig upp på hästen igen så snart det går för att minska eventuella orosmoment, och för att komma över rädslan för att rida igen.
Ett tydligt resultat i uppsatsen är hur stor påverkan ryttarföreningar, ridklubbar och tränare har på de skadade ryttarna. Dessa aktörer bör därför tänka över vilka rutiner man har när en ryttare skadas allvarligt.
Ringer man ryttaren och kollar hur rehabiliteringen går? Ber man ryttaren vara med under träningar trots att personen inte kan rida? Pratar man med honom eller henne om eventuella rädslor inför att börja rida och tävla igen? Ser man till att ryttaren kommer i kontakt med de professioner han eller hon behöver (såsom sjukgymnast, rådgivare, läkare och så vidare) eller får ryttaren fixa detta själv?
Hur ser det ut på din klubb? Finns det rutiner då någon skadas allvarligt?
Länk till hela magisteruppsatsen: http://hh.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:425113